buddhaH.Blogg.se

Mobbning - Självförtroende del 1

Betygsätt receptet!
Ditt betyg

Snittbetyg 0 0 röster

6 började jag ta åt mig väldigt mycket, det påverkade mig negativt. Jag brukade stå framför spegel i badrummet och kolla på mina finnar, kolla på mitt ansikte och undrade verkligen om det var så. Jag började tro på det mer och mer. Sen kom det ord och meningar som tex ''du är så tjock, och så äcklig ingen vill ens vara bredvid dig. En tjej ska inte se ut så som du ser ut'' Och eftersom jag inte hade någon i skolan, alla hade vänt ryggen förutom Thea så började jag tro på det också. Jag var 11, skulle fylla 12. Vad visste jag om självförtroende... Jag visste inte ens om jag hade något men jag visste att mobbare har förstört det som inte ens började utvecklas. Jag brukade stå framför spegel i mitt rum och kolla på mig själv och tycka att jag är tjock pga allt det jag fick höra. Jag tyckte att alla tjejer i klassen vägde normalt och att bara jag var den som var tjock och äcklig. Idag inser jag att jag var helt normal som alla dem andra. Jag var tillochmed smalare än vissa, jag kunde märka att många hade mer finnar än jag. Varje dag när jag kom hem från skolan brukade jag kolla mig i spegel och undra varför jag inte är som alla andra. Sen gick jag ut och fick höra det om och om igen. Det ledde till slut att jag ville gå ner i vikt, men jag ville inte säga det till mamma för hon hade inte låtit mig, och det är klart, varför skulle en 11-åring gå ner i vikt? Jag började äta mindre och mindre, föratt bli smalare. Jag uppnådde ingenting förutom att göra mig själv illa. ''Du kan inte gå runt med så håriga ben'', okej tänkte jag. Mobbaren har rätt, jag skämdes så mycket föratt jag hade hår på benen. Min mamma tillät mig inte raka mina ben föränn slutet av 6an, och jag är idag glad över det. Men jag tog rakhyvel och gjorde det ändå, och eftersom jag bara var 11 år så visste inte jag någonting så det började blöda. Min mamma frågade om vad det var men jag sa att det inte var något. Jag försökte ändra på mig själv. Jag är glad att hon inte tillät mig för det har gjort så att mitt självförtroende har växt och att jag har insett att det är inget fel på mig. Jag har haft glasögon sen jag var liten, men tydligen var det också fult. Jag ville inte heller ha dem till slut. ''hahaaha, sånt rapeface du har''. Först fattade jag inte vad rapeface betydde så jag frågade honom men som varje mobbare började han skratta och tyckte att det var roligt. Jag visste att det var något dåligt men jag visste inte vad det betydde. Så jag sökte upp det på google och när jag läste vad det betydde så började jag gråta och kunde inte fatta det. Jag gick hem och frågade min mamma och låtsaspappa vad det betydde. När min mamma och låtsaspappa förklarade det, var det så som det stod på internet. Jag vill inte ens nämna det för det är verkligen elakt och grovt, men vad annars kan man förvänta sig från honom och sådana? Min mamma var väldigt jobbig men hon lyckades att övertyga mig att jag är helt okej, att jag är vacker och även om jag hade varit ''onormal'' vem är han att dömma? Min mamma sket i allting och började jämföra honom med vissa föremål och personer, jag vet inte om det är rätt eller fel men hon fick mig att skratta och det hjälpte mycket. För helt plötsligt tänkte jag ''jag är åtminstånde inte den som mobbar''!

Kommentarer

Logga in eller Registrera för att kommentera.